I tider som dessa

av vintermörker och kyla

så bör man ej fyllas av vemod

eller änsglan

ty tiden är inte mörk

om ditt sinne är ljust

och de tyngder som vilar på hjärtat

bär du med lätthet

om du finner din glädje åter

Ty glädjen är din själ

den underbara sköna

som leder din vandring

och ger dig din styrka

Så lyft stilla blicken

mot skönheten

som alltid finns framför oss

om vi väljer att se den

och vågar visa den tillit

vilket är allt den önskar

för om du så gör

är vemodens tid

för alltid förbi

Jag skrev ett litet inlägg härom dagen om musik och tänkte nu att det kunde vara lämpligt att rekommendera lite fin musik till er. Jag har under en lång följd av år varit väldigt förtjust i Mozarts pianokonserter, något som jag för övrigt inte är ensam om. Ingenstans i kompositörens digra produktion finner man hans väsen så uppriktigt som i dessa fantastiska musikala mästerverk. Mozart skrev pianokonserter ändå fram till sin död 1791 och efterlämnade hela 27 stycken verk i genren.

Så vilken ska man välja? Bra fråga. Jag är ingen expert på saken, men kan ändå varmt rekomendera dem alla, tom de allra första - de korta, charmiga konserterna han skrev som barn. Men varför inte börja med tex nr 21 - den som innehåller det underbara "Elvira Madigan" temat; eller varför inte nr 20 - perfekt för den som gillar dramatik. En personlig favorit har dock alltid varit nr 23 - speciellt inledande satsen, men även det berömda adagiot, mellansatsen. Nr 27 är även den väldigt vacker, och får en extra dimension när man tänker på att den var Mozart sista pianokonsert.

Det mest fantastiska med dessa konserter är dock att mellansatsen alltid är ett långsamt stycke, och dessa stycken räknas allihop utan undantag till den klassiska musikens allra största skatter, ty vackrare musik än vad man finner där går inte att finna någon annastans.

Nere vid stranden

var allt sig likt

så som i somras

när det myllrade av liv

och av glädje

och värme

och allt det där

som gör livet så underbart

när det är som allra bäst

Det var vindstilla och klart

och solen sken in lite lätt från sidan

Att sommaren flytt

och att det var höst

var svårt att förstå

Det var varmt som en sommar morgon

och sanden den glänste

i det behagliga ljuset

det underbara ljuset

som ger allting liv

Nere vid vattnet

slog vågorna in så försiktigt

invid mina skor

Jag började le

då jag mindes tillbaks

på den sköna tid

som en gång var

Allt var perfekt

och fullt av glädje

när jag plötsligt mindes

att inte du var där

Härom dagen när jag tog en promenad av den längre typen genom skogen så stannade jag till invid en mindre bäck en stund. Då det var soligt och torrt ute så slog jag mig ner på en sten invid det porlande vattnet. Där lät jag mig själv förföras av stillheten som inte sällan möter oss i naturen. Efter att ha njutit av ögonblicket av ensamhet en stund - i solen, på min sten, där jag satt - och efter att ha tittat mig mätt på de vackra höstfärger som buskar och träd ännu var målade i, så reste jag mig upp för att fortsätta min vandring. Fylld av inre frid och harmoni skyndade jag glatt vidare hela vägen hem och fortsatte min dag. Naturen är och förblir vår bästa läromästare - och läkare. Och bäst av allt, hans konsultation är gratis.

Ibland undrar jag vart vi är på väg. Är det någon som vet vad planen egentligen är, eller vad meningen med hela charaden är? Vissa menar att livet är ett mysterium, och ett olösligt sådant, och att vi inte har något annat val än att acceptera detta faktum. Att det verkligen är på det viset tror jag de flesta människor skriver under på. Vi vet att vi finns till, men inte varför. Kanske kan inte världen upplevas ordentligt om man känner till anledningen till dess existens? 

Om vi genomskådar världen för vad den är så kanske vi inte längre kan vara kan vara kvar här, eftersom vi då är färdiga med den, och alla de upplevelser som den ger oss, för hur kan man leva i världen om man vet vad den är? Man är då en annan människa, kanske en riktig människa? Vad det nu kan vara. men kanske är det verkligen så att livet är ett mysterium, en gåta utan svar? Kanske vill vi inte ens veta svaret? Personligen så tror jag att det kommer en dag när vi inte vill något annat än att få svaren på alla våra frågor.

Att lyssna på musik är en av mina favoritsysselsättningar, och något som alltid får mig på gott humör. Det spelar egentligen ingen roll vilken typ av musik det är - klassisk, pop, rock, visor eller något annat - då jag är en musikalisk allätare samt "periodare" och kan tillbringa långa perioder med att tex bara lyssna på klassisk musik. Sedan kan det gå ett helt år innan jag ens sätter på något med Mozart eller någon av de andra stora kompositörena igen? Visst är det egendomligt?

Förnärvarande så lyssnar jag nästan uteslutande på radio, och den musik som erbjuds där. De enda gångerna som jag spelar någon av mina CD-skivor nu förtiden är när jag kör bil. Att det blivit så mycket radiolyssnande tror jag beror på att radion är ett levande element - och ett överasknings dito - som gör lyssningsupplevelsen mer njutbar, eftersom man aldrig på förhand vet vilken låt som kommer att spelas härnäst. Att någon pratar mellan låtarna gör det hela såklart än mer spännande. Tur för oss att gamla hederliga Sveriges Radio fortfarande hänger med. Inte sant?

En dag att reflektera

över det som varit

och en dag att se fram emot

det som väntar framöver

runt hörnet

på din vandring

genom det äventyr

som livet ändå är,

det är vad idag är

Ett år har flytt

runnit förbi

medan du befann dig mitt däri

Hann du se dig omkring?

Hann du stanna upp

för att fråga dig själv

vart du var på väg,

eller var du alltför upptagen med

uppleva vandringen,

den vandring som är ditt öde?

Idag är en bra dag. Inget kan förändra på den saken förutom vi själva. Solen går upp, och den går ner, vad som sker där emellan är upp till oss - du och jag. Så låt oss använda vår dag till någonting bra - det behöver inte vara av historisk magnitud - bara positivt, och något som hyllar livet. För det är vår uppgift: att hylla livet med så många andetag vi bemäktar med - helst varje. Vem vet, kanske lyckas vi med det en vacker dag?