Hötsmörkret sänker sig nu så sakta över vårt land, och nog känns det behagligt ändå? Inte minst pga av den klara luften (såvida man inte har oturen att bo i storstan) och kvällshimlen fylld av stjärnor. Att blicka upp mot stjärnorna fyller mig alltid med förundran, för hur kan man ungdå att förundras över ett skådespel som det? Miljarder av blänkande små ljus vilka vart och ett är en värld likt vår, fylld av liv. En stjärnklar kvällshimmel är det största och vackraste konstverket som kan beskådas på vår jord. Och tänk att det inte kostar ett öre i entré-avgift att få tillbringa en stund i dess närhet, förutom ens dyrbara tid och uppmärksamhet. Undrens-tid är således inte förbi, för undrens-tid är här och nu, och alltid närvarande vart vi än går.